Ja kära läsare, vad gör man?
Vad gör man när den personen man älskar mest av allt visar sig vara en idiot? En person man verkligen kunnat göra allt för, inte känner desamma? Eller gör han? Han var den andra personen i mitt liv som jag verkligen blev äckligt kär i. Den personen som fick mig att sväva på rosa moln immelanåt. Han hade ett beteende som inte var acceptabelt. Där han ljög om småsaker, betedde sig som en idiot och hade extrema kontrollbehov. Visst blev vissa saker bättre under tiden vi var tillsammans,men han var inte beredd att ändra på sig. Han sa gång på gång "förlåt,jag älskar dig. Jag ska ändra på mig" Gång på gång kom dessa ord,men inget hände. Tillslut orkade jag inte mer, Så jag lämnade honom. Jag sa att vi inte kan vara tillsammans igen förns han kommit till insikt och verkligen bevisat att han vill ha "oss" . Istället gick han helt tillbaka till en person han inte är,Men en person han känner sig trygg i. Han skrev att jag var en hora, ett äckel. Han skrev att han har pratat med sitt ex under tiden vi varit tillsammans, och att han nu tänkte ta tillbax henne. Vad svarar man på det? Jag svarade inte alls. Jag vet att han egenkligen inte är den person han visar just nu,men vad hjälper det? Jag stod kvar och sa sanningen till honom så länge jag orkade,Men det går ju inte om han själv inte vill. Egenkligen vet jag att han älskar mig, att han inte vill annat än att vara med mig,men ändå så ifrågasätter jag det. Är man villig att gå så långt för en falsk trygghet? Han förstår nog inte hur mycket han har sårat mig. Han har förödmjukat mig, han har gjort mig så besviken och han har sårat mig så djupt. Jag har gråtit så många gånger dessa dagar,men varför? Någonstans så känns det ändå som att jag väntar, på att han ska komma till insikt och att allt ska bli bra igen. Men är det bara mitt hopp? Det kanske bara är en desperat dröm. Inget mer. Kanske krävs ett mirakel, vad vet jag. Jag klarar inte ens av att skojflirta med killar eller tjejer, för jag känner mig så dålig. Det känns som att jag gett upp hoppet om honom och näst intill är otrogen,fast vi inte är tillsammans längre och han är med sitt ex. Alla andra har inte tappat hoppet om honom, de väntar bara inte på samma sätt som jag. Vad förväntas jag göra då? Jag vill inte vara med någon annan, Men kanske så ändrar han aldrig sitt beteende? Och om han gör det, kommer jag lita på att han inte kommer ha någon på sidanom? Han var den andra personen jag verkligen blev äckligt förälskad i, så jag förstår inte. Jag är så kluven, så extremt förvirrad och ledsen. Alla andra är arg på honom, och tycker jag borde vara samma sak. För faktist så har han nästintill varit otrogen, kallat mig hora och äckel och sårat mig så djupt,Men ändå är inte jag det? Jag tycker nästan synd om honom, för jag vet vem han är egenkligen. Jag trodde iallafall det..

Hejdär! Har nu jobbat typ 8 timmar och är töntigt trött. Jag har fortsatt att skada mig,men jag vet inte varför. Jag grät igår,men jag vet inte varför. Jag känner mig så less och trött på allt och alla, och jag vet inte varför. Allt känns bara helt jävla fel och jag blir så frustrerad över att inte komma på vad det beror på. Vet att jag har folk som bryr sig om mig och skulle lyssna, men frågan är vad skulle de lyssna på? Att jag har skadat mig, att jag gråtit och att jag är helt slut och att jag inte vet varför? Känns inte som att det finns mycket att säga. Antar att det löser sig eller något, det folk brukar säga.

Hejdär! Har gjort massa bloggar ex antal gånger, men denna vill jag hålla anonym. Försökte med det förra gången,men visade sig att man kunde söka på mitt namn och hitta vem som skrivit bloggen,men inte denna gång! Jag kommer skriva om mina känslor, mina upp och nergångar och saker som händer/har hänt i mitt liv helt enkelt! Så hoppas dom som läser detta inlägg fortsätter läsa min blogg och jag hoppas ni kommer trivas här!
Nu är det så att jag har haft ett självskadebeteende sen flera år tillbax,men sluta skära mig för ca två månader sedan. Tills igår. Men grejen är den, att i slutet av mitt självskadebeteende så kunde jag skära mig en gång och sedan var det bra. Jag behövde liksom bara få kicken och känna att jag levde liksom. Men nu känns det som i början när jag började skära mig. Att jag måste skära mig fler gånger,det räcker aldrig. Jag måste känna smärtan, trots att jag inte har mina känslor avstängda längre. Jag förstår mig inte på det. Visst har jag saknat det ibland förut,men aldrig som nu. Kanske känner jag mig trygg i mina gamla rutiner,jag vet faktist inte. Men som det ser ut just nu så lutar det åt helt fel håll. Jag har redan sen igår skärt mig tre gånger och har tiotal sår på armarna liksom.